Det må vara lättsinne som förmår mig att ÅTERIGEN skriva om ett kändisproblem, dessutom direkt refererat från Aftonbladet. Jag må vara på väg att bidra till degeneration av min blogg. Men jag kan inte låta bli. Så här kommer det:

Paul McCartneys exfru vill ha mer pengar efter skilsmässan än den ynkliga summa på 300 miljoner kronor samt ett årligt underhåll för att försörja den gemensamma dottern på 430 000 kronor hon redan tilldömts. Över hela världen rasar kanske framförallt bloggare mot denna giriga kvinna som inte kan nöja sig.

Men jag kan inte låta bli att tänka: Är någon förvånad? Och med någon menar jag Mr McCartney.

Jag har ingen aning om vem denna Heather Mills är bakom sitt fagra ansikte, eftersom jag aldrig haft nöjet göra hennes bekantskap. Vad jag vet är följande: Hon är en vacker, förhållandevis ung kvinna (numer 40, när de blev ett par typ 32), f.d. modell med "tvivelaktig" bakgrund (om man nu bryr sig om ett förflutet i porrbranschen).

Paul McCartney (som inte heller ingår i min personliga adresslista, och därför inte haft möjligheten att uppvisa sina eventuella charmerande egenheter) är en mindre attraktiv herre i sina mogna 66 år (jag vet att detta uttalande förmodligen skulle fått hans små fans födda på 40- och 50-talet att gråta blod, men jag är 70-talist och kan dessvärre inte se hans ytliga finess), kolossalt rik och med en oerhört erkänt förgånget.

Summa summarum: Vacker, ung kvinna med kanske inte fullt så mycket pengar slår sig i slang med inte så läcker, betydligt äldre man med pengar.

Jag dömer faktiskt ingen. Det står alla fritt att inleda förhållanden tvärtemot konventionerna inför en skeptisk omvärld. De kan mycket väl ha varit oerhört kära, oerhört övertygade om att this is it. Tänkt: "Om 30 år (förutsatt att McCartney fortfarande inte trillat av pinn alltså) sitter vi i våra mastiga skinnfåtöljer framför brasan och läser dikter och lyssnar på "Can't buy me love" tillsammans."

Men å andra sidan. Borde det ha slagit antingen den ena eller den andra eller kanske till och med båda att partnern, omedvetet eller medvetet kanske är ute efter något inte fullt så beundransvärt som villkorslös kärlek. Så som en kropp, ett intellekt eller rent av pengar.

Nu kan man ju tycka att systemet där exmaken kan tvingas punga ut med enorma summor av egenintjänade pengar suger fett. Men i de anglosaxiska länderna är de realitet. Och det kan knappast ha kommit som en överraskning. Dessutom utgör väl den summa Heather just nu tillerkänts ca 6 % av McCartneys totala förmögenhet, och även om hon inte skrivit några melodier eller sjungit några strofer på egen hand får man anta att hon bidragit på annat sätt. Om än inte ekonomiskt (fast hon kanske är en fena på kapitalplacering?).

Så ärligt talat: Go for it Heather! Och Pauley (du har väl inget emot att jag kallar dig det?), jag hoppas du njöt så länge det varade. Om inte annat så har ni båda åtminstone en fantastisk dotter tillsammans.

Efter flera dagar med skriftlig inspirationsbrist har nu äntligen något som verkligen engagerar min virtuella penna dykt upp. Jag menar, vem bryr sig EGENTLIGEN om Maud Olofssons förslag på behovsprövat barnbidrag eller en sexbrottslings straff att bli uthängd inför allmänheten, när en artikel om en kinesisk toalett som kan rädda äktenskap serveras på silverfat av Aftonbladet?

Toaletten är fyndigt nog en dubblett av sig själv, med endast en låg vägg som avskärmar de båda stolarna från varandra. Här ska alltså äktenskapliga problem stötas och blötas (!) makarna emellan, och relationen ska följaktligen gå en ny, lycklig framtid till mötes.

Jag inser att jag missat en mycket viktig lösning (!) på min och sambons eventuella framtida problem. Här har vi diskuterat våndan som orsakas av bristen på barnvakt (vi har inte haft vuxentid tillsammans sedan i somras) och risken med att låta vardagliga schismer ta överhanden. Jag har även tillåtit mig en del gnäll över den påtagliga bristen på blommor och spontana presenter i vårt hushåll (jag anser mig ha dragit mitt strå till stacken).
 
Föga anade jag att vad vi i själva verket kan komma att behöva är mer tid på toaletten tillsammans i händelse av konflikt.

Jag har uppenbarligen ingen aning om vad sann romantik egentligen innebär.

En bukett med exkrementer någon?

know I can
Be what I wanna be
If I work hard at it
I'll be where I wanna be

I know I can
I know I can
Be what I wanna be
Be what I wanna be
If I work hard at it
If I work hard at it
I'll be where I wanna be
I'll be where I wanna be

Jag har nynnat på den här låten hela sista veckan. Och det är ju i allmänhet irriterande att "ha en låt på hjärnan" i en hel vecka. Men den här låten kanske är värre än alla andra. Du vet dom där söta barnen som sjunger i kör och man tänker att hoppas, hoppas att budskapet sätter sig och att den (sången) förändrarde deras förutsägbara ghetto-liv för alltid.
 
Jag växte inte upp i något ghetto och har lite svårt att identifiera mig med den sjungande barnkören. Varje gång strofen spelas upp så känner jag att jag vill skrika "jag vet att jag kan bli vad jag vill, vad vad vill jag då??".  Skulle man kunna säga att detta är kärnan till hela SSRI-generationens ångest? Att vi vet att vi kan men vi inte vad och att valmöjligheterna och friheten paradoxalt nog kväver oss.

Förra veckans konstruktiva men kortsiktiga lösning blev följande; tre böcker och en handväska, som för att prova på potentiella framtidsscenarior.

Fetma- från gen till samhällspåverkan av Anna-Karin Lindroos och Stephan Rössner.
KarismaKoden, sju vägar till ökad personlig utstrålning  av Eva Kihlström
Handbook of Obstetrics and Gynecologic Emergencies av Guy I. Benrubi.
och en Mulberry Elgin (made in China) från Tradera.

Vilka tänkbara framtidsscenarior som skulle kunna utspela sig med hjälp av dessa föremål ska jag utvecka nästa gång jag bloggar. Dvs. andra gången i mitt liv.

/Systern

Nicole Richie har på bara ett år avancerat från anorektiskt smal till fetto. Och allt tack vare en hälsosam graviditet som återinförde fett på armar, ben, i ansikte och bröst. Nu utgör hon verkligen en förebild med sin hälsosamma kropp. Verkligen.

Allvarligt talat Allt om Barn. Vad är skillnaden menar ni? Titta på hennes armar och ansikte. Hon gick inte upp ett gram som inte försvann lika fort efter graviditeten i enlighet med Hollywoods idealbild. Mjölkstinna bröst är nämligen inte ett tecken på viktuppgång - tvärtom innebär det att brösten högst tillfällig gestaltar "naturliga" sillisar. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer boobsen istället anta formen av ett par mjuka taxöron.
 

Fast det är klart, inte för Nicole. Hon fixar sig säkerligen ett par nya för en ansenlig summa. I enlighet med Hollydoos idealbild.

PS. Jag har absolut inget emot Nicole. Jag ifrågasätter bara syftet med bildreportaget (att skaffa läsare? Yeeeeh I'm intelligent).

Det är modebloggarna som dominerar bloggvärlden. Åtminstone till antalet läsare sett. Och till mängden pengar bloggen genererar. Därför är det onekligen synd att detta inte är en modeblogg. Eller utseendeblogg. Eller utseendefixeringsblogg. I alla fall inte huvudsakligen. Men några snedsteg har jag allt råkat ta. Och detsamma kommer ske ikväll.

Under helgen vidtog jag nämligen en liten session som inkluderade rakning, vaxning och noppning. Den varade i ett par timmar och resulterade i ett styck nytrimmad Emma. Under dessa timmar kom jag osökt att tänka på en expojkvän. Vid något tillfälle strök han mig varsamt över benen och utbrast beundrande: "Åh, du har verkligen INGEN hårväxt".

För givetvis är jag inte född hårlös. Jag är inte i närheten av naturligt hårfria ben, ostubbiga armhålor och nedärvda måsvinge-ögonbryn. Inte ens bikinilinjen har sann fallenhet att anpassa sig efter bikinitrosan. Anledningen till de släta benen är tvärtom beroende av kunskap. Kunskap om diverse fakirartade metoder till hårborttagning.

Tyvärr måste man väl säga. När jag ligger på min dödsbädd kan man säkert konstatera att den tid som tillbringats med att avlägsna ovälkomna hårstrån hade kunnat användas för att arbeta in handpenningen till en villa. I Djursholm.

Ibland funderar jag på att sätta mig över detta självpåtagna ansvar att bevara kroppen i ett naturstridigt tillstånd. Ett sådant löfte håller ungefär en vecka. Därefter blir längtan efter att likna en kinesisk nakenhund större än önskan att spendera resten av livet i en permanent gorilladräkt.

En fullvärdig frukost är jätte- jätte- jätteviktigt. Lunch är också jätte- jätte- jätteviktigt. Och middag. I alla fall ganska viktigt. Och mellanmål. Och mål mellan mellanmålen. Och mål mellan målen som är mellan mellanmålen. Fast inte för många, då trivs tänderna som fisk på torra land medan Karius och Baktus dansar samba. Men ganska många ändå eftersom matsmältningen då mår som en prins (eller prinsessa).

RÄTT ska det vara också. Honungspuffar med mjölk duger inte. Eller semlor. Eller rostat, vitt bröd med marmelad. Eller stekt fläsk eller korv, utökat med stekt ägg och givetvis stekt potatis. Med mycket salt.  Äter man på det viset är man nämligen snart en död man/kvinna. Eller möjligen engelsman.

Ibland ska man äta protein. Och ibland ska man äta fett. Och ibland ska man absolut äta fett som inte är härdat. För härdat fett är lika med död (eller engelsman). Ibland bör man äta både fett och protein. Ibland får till och med kolhydrater renässans. RÄTT kolhydrater alltså. Lååååångsamma kolhydrater. Inte snabba. Med snabba kolhydrater bli man glad i 1 sekund och surkärring i 18. Och det anses vara en dålig idé. Ingen tycker om surkärringar.

Därför är jag just nu oerhört nöjd med mig själv. Det som syns nedan är nämligen inte en gigantisk spya på plåt (vilket annars skulle kunna vara en konstnärlig installation om man hade de ambitionerna). Istället är det min hemgjorda, rostade müsli. Proppfull med nyttiga, fiberrika kolhydrater och andra näringsämnen. Och en och annan kolbit. Kolbitarna var ursprungligen russin, men 200°C var visst i hetaste laget för vindruvor som redan genomlidit en fet solbränna.

Jag avskyr dessa klibbiga, rosa och otäcka varelser. Så förvillande lika så som jag tänker mig att en blindtarm ser ut. Men vem vill egentligen se en blindtarm hänga utanför kroppen?

Och varför envisas daggmaskarna med att komma upp ur jorden? Duger inte den svarta myllan? Är de för fina för att ha det lite fuktigt om fötterna?

Är inte det definitionen av självförnekelse?

När jag och lillasyster var yngre (betydligt yngre, minus 20 år närmare bestämt), inbillade vi oss att äckligheten på något sätt var förankrat i namnet. Daaagggggmmmaaaassskkkk... Känn hur det klibbar... Så vi bestämde oss helt sonika för att döpa om dem. Valet föll på "hjort". Hjortar är ju söta liksom. Vi tänkte att om vi börjar kommer alla andra att följa vårt exempel och maskarna kommer automatiskt bli helt acceptabla.

Så oskyldigt.

Så naivt.

Men vi var envisa. I ungefär tre veckor. Sedan insåg vi att våra hjortar inte hade fått stora, svarta ögon och brun, mjuk päls. Inte heller skuttade de omkring sådär bedårande som bara hjortar kan. Tvärtom var de fortfarande precis lika klibbiga, rosa och otäcka som innan namnbytet. Lyckligtvis skuttade de inte heller omkring i sina ordinarie utstyrslar.

De må vara bra för naturen. Men jag skulle hellre hångla med en boa constrictor än tvingas röra vid en daggmask.

Jag skäms inte för att jag tycker det är strålande att höra att Livsmedelsverket officiellt omvärderar sin tidigare inställning till intag av alkoholhaltiga drycker i samband med amning. Pseudonyheter är det förvisso. Observationen gjordes redan för två år sedan och jag anammade den omedelbart.

Man kan ju tycka att svenska myndigheter i allmänhet och kanske Livsmedelsverket i synnerhet agerar som överförmyndare med sina pekpinnar. Men faktum är att man som nybliven gravid och sedermera nybliven förälder välkomnar alla instruktioner om hur man ska gå tillväga i den nya rollen; vad man ska äta (Livsmedelsverket), vilka blöjor som är bäst (Konsumentverket) o.s.v.

Och detta trots att man mellan sina lätt fanatiska efterforskningar på internet efter nya instruktioner om att vara förälder på bästa sätt kräks lite lätt på desamma. Det finns ju så j-a många regler.

Vad vill jag ha sagt? Jo, att oavsett vad man tycker om Livsmedelsverkets (och andra myndigheters) existens följer nog många föräldrar anvisningarna man får därifrån. Och därför är "nyheten" bra. För många är det som gillar vin. Både ett och två glas. Men som inte vågar smaka eftersom alkohol kan ge barnet tofsar på öronen och svans därbak eller bara ett par illvilliga poppy-eyes.  Och då är det onekligen fantastiskt att Livsmedelsverket en gång för alla intygar att alkohol inte har den effekten i alla fall.

I mitt förra inlägg behandlades amerikaner som bedömt förkylningsvirus som orsak till övervikt. Nu har en brittisk forskare kommit på hur vi ska komma tillrätta med den tilltagande fetman: Börja shoppa.

Man skulle kunna tro att forskarna i de två länderna har kontakt via Heta Linjen, med tanke på lägligheten i dessa publicerade rapporter. Men om Atkinson springer amerikanska regeringens ärenden, kan man misstänka att Lewis backas upp av giganter med allmänhetens konsumtion som främsta intresse.
 

Nå, shoppa tillhör verkligen inte universums tråkigaste sysselsättningar, jag är rentav villig att testa denna teori. Faktum är att jag igår lämnade man och barn i lägenheten för att företa en liten shopping spree på egen hand. Tre timmar, 1 grå-vit blus, 1 grå-blå stickad tröja, 1 grå trikåtopp samt 1 kycklinggul t-shirt till MiniM senare var jag hemma igen. Utmattad men hög på adrenalin. Ett synnerligen lyckat stadsbesök eftersom inget av plaggen ska lämnas tillbaka, vilket annars brukar vara kutym (i min tillvaro).

Och i morse bekräftade vågen att jag förlorat 1 kg sedan senaste vägningen. Så han är nog inte helt fel ute, den där Lewis.

Än är det tydligen inte förkylt för den med tendens till korpulens...

Barnfetma kan vara orsakat av ett förkylningsvirus vid namn Ad-36 enligt en konstellation av amerikanska forskare. Nu är jag inte Medicine Doktor eller ens en liten obetydlig medicinstuderande, vilket säkerligen kommer bli mer än önskvärt tydligt med denna text. Men visst bildas antikroppar efter att sjukdomen tagit en lekamen i besittning?
 

Så vad är då hönan och vad är ägget? Vet man om antikropparna bildades före eller efter det rundlagda tillståndet inträdde? För om viruset (med påföljande antikroppar) invaderade kroppen innan magen fick en extra valk eller fem, så kanske det (viruset) faktiskt har orsakat det dallrande tillståndet.

Men tänk om de övertaliga fettcellerna i själva verket medför ett visst nedsatt immunförsvar, med risk för en förkyld ockupation som följd. Detta skulle ju otvetydigt innebära att individer med extra hull något oftare har förhöjd mängd med antikroppar.

Och kan det vara så, att de amerikanska forskarna faktiskt undvikit denna frågeställning i sina desperata försök att försvara medelamerikanens tilltagande kroppshydda?

Kanske kan jag bli gästforskare? Medicine Doktor Emma låter mer än lovligt kaxigt, särskilt när min enda kurslektyr bestått av Wikipedia. Fast Atkinson o/co lär nog knappast dansa vals av glädje över att det simplaste blogginlägg just stuckit hål på deras lilla lyckobubbla av framsteg. Jag blir nog inte inbjuden att dela deras svett och tårar (varför känns inte DET ett dugg sorgligt?).

Lika bra att återgå till en framtid som Jur. Kand. Nåja, jag är inte så girig. Det får duga det med.

Internt meddelande: Kära Sis/Psykdoktor/m.fl. medicinska titlar. Vad tror du om min analys? Visst är min klarsynthet rätt så imponerande (sitter här i min ensamhet och pöser av stolthet - snart är jag så stor att Ad-36 kommer och knackar på).

Jag har inga husdjur. Men jag har en finne. Han bor inte i Finland och heter inte Esa-Pekka Salonen. Istället bor han på min rygg och heter sannolikt Acne. Jag är dock inte säker, eftersom jag aldrig förhört mig om hans namn. Jag är inte heller övertygad om att få något vettigt svar, även om frågan faktiskt ställdes.

Men han bor utan tvivel på min rygg. Det händer att han gömmer sig i väntan på bättre tider. Han är alltid ensam. Han är alltid en synnerligen obehaglig typ. Och han livnär sig på orenheter och choklad. En märklig kombination kan tyckas, men för individer av hans slag är det högst naturligt, ett livselixir rent av.

För närvarande är han oskadliggjord. Men han kommer tillbaka. Det gör han alltid.

För är det någon som har barn som på allvar saknat en lampa som genererar hjärtslag? Jag upprepar: En LAMPA. Med HJÄRTSLAG. Eller en blöjhink som öppnar sig automatiskt. Eller en amningskudde med inbyggd belysning. Eller mixern som är en NÖDVÄNDIGHET när barnet börjar äta.

Utvecklingen går i och för sig framåt. Eller... utvecklingen förändrar åtminstone behov. Om hundra år kanske hjärtslagslampan är en smärre nödvändighet. Lika viktig som jag har funnit barnvagnen under min sons två första år. Något säger mig att stenålderskvinnan Knota Hedenhös inte brydde sig om sådana nymodigheter.

Eller vänta nu, körde inte hon runt sina barn i en trästock på hjul? Då kanske jag också bör visa mig nytänkande och investera. För lite roligt är det trots allt med onödvändigheter. Det får bli inför nästa tillskott i familjen. Och bara om vi bor i en större lägenhet då.
 

För på 47 m2 känns till och med en överflödig lampa som att få personligt besök av Titanic.

Ophelias föräldrar vill ge sin dotter tillfälle att plastikoperera sig när hon är äldre. Anledningen? Flickan har Downs syndrom. En plastikoperation skulle ge henne möjlighet att "se ut som alla andra".

Så groteskt.

Och problemet? Ingen människa är "som alla andra". Ingen människa "ser ut som alla andra". Alla människor skulle tvärtom må bättre ifall de lärde sig tycka om sig själva, inklusive eventuella annorlunda* egenskaper.

För även om det finns de som plastikopererat sig med framgång, som faktiskt blivit lyckligare med sin nya pumpade rumpa och utan sina gamla fettvalkar eller utstående navel, är det verkligen inte föräldrarnas uppgift att framföra budskapet "om du inte är nöjd kan du alltid operera dig".

Eller som det låter i  artikeln: "Vi VILL gärna att du opererar dig... om du inte är nöjd alltså... för det är du väl inte?"

Föräldrarnas uppgift är tvärtom att ingjuta självförtroende i barnet, att bekräfta barnet, att älska barnet förbehållslöst. Punkt.

Nä, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Fast vad gör det, man kan ju alltid sätta dit nya fina i plast...


*Annorlunda: Ett mycket subjektivt begrepp i den här situationen. De flesta känner sig nog annorlunda emellanåt. En del trivs med den rollen, andra inte. Oavsett vilket är det en fullkomligt mänsklig egenskap.  Detta gäller oberoende av om man begåvats med Downs syndrom, Naken-Jannes genitalier, E-types hårsvall eller Christina Lugns intellektualitet.