En och annan invånare i Huddinge vill dela kommunen, även om motståndarna till förslaget gick vinnande ur striden...

Konstig diskussion kan jag tycka. För att dela på Huddinge måste oundvikligen innebära att befolkningen antingen kommer bo i Hud kommun eller Dinge kommun. Ett namn med anspelning på mänsklig kroppsvävnad och ett med klar insinuation om invånarnas skrala psyke.

Uppenbarligen inget som skulle se sexigt ut på ett framtida CV...

En kirurg har skrivit en bok. Och alla är arga. Boken innehåller nämligen en pedagogisk förklaring vänd till barn om varför mammor vill plastikoperera sig:

"Min kropp har blivit äldre och får inte plats i mina kläder längre". Det är tydligen näst intill omöjligt att i takt med att kroppen åldras antingen foga sig i villkoren och fixa lite nya, större paltor, alternativt äta en kaka färre eller två under kafferepen. Det är så mycket enklare och skojigare att låta Dr Superhero karva bort oönskat vävnad från kroppen.

Så varför är folk upprörda? Det är ju en fantastisk idé. Vem vill inte som 57-åring hellre se ut som Angelina Jolie i Hollywood än Agneta Jönsson i Hedemora?

Och det bästa av allt, föräldern (boken verkar fokusera på MAMMOR som vill operera sig, men jag utgår från att även PAPPOR kan ha dylika böjelser) behöver inte ens snacka med sina eventuellt oroade barn om ämnet. När hon (eller han) i brådskan på väg till doktor Superhero för ytterligare en injektion av botox eller ytterligare en omgång med fettsugen får den ängsliga frågan: "Mamma/pappa, jag är orolig - kommer du att dö?" är det bara att dumpa boken i knäet på ungen:

"Varsågod, förkovra dig".

Nu är det fullkomligt livsfarligt att äta vitaminer i syntetisk form. Konsumenterna tror att vitaminerna ger ett längre och friskare liv. Tydligen en grav felbedömning. Om man inte anser att cancer och hjärtkärlsjukdom är definitionen av ett längre och friskare liv förstås - då bör man nämligen knapra tabletter tills käkarna domnar.

Det här är inte en nyhet som oroar mig personligen särskilt mycket. Jag tillhör nämligen den där andelen av befolkningen som lite nedlåtande anser att "om man bara äter en varierad kost med mycket grönsaker och frukter så BEHÖVER man inga vitaminer i tablettform" - och som dessutom följer sina egna råd. Kanske inte bästa sättet att bli poppis på, men så har jag ingen fanclub heller*...

Däremot finns det en del andra vådliga element i min livsföring.

Att raka benen till exempel.

*Det var nu en smärre lögn. Min fanclub består av en, rätt småvuxen person som kallas MiniM... 

För några veckor sedan skulle jag baka pizza. Nu är inte det särskilt märkvärdigt, det brukar inträffa med ca 6 veckors mellanrum. Med den frekvensen börjar jag bli något av en pizzavirtuos, dock utan ambitionen att göra framtida karriär på den lokala pizzerian.

Speciellt för den här gången var att pizzan inte blev särskilt god. Problemet identifierades till osten, som förutom att smaka rätt vedervärdigt antog ett genomskinligt, oaptitligt utseende efter 12 minuter i het ugn.

Osten benämndes pizzamix, ett paket jag intet ont anande hade plockat åt mig i affären några dagar tidigare förförd av priset. På pizza har man ju vanligen (om man inte är vegan eller osthatare) just ost*, så tanken att "pizzamix" kunde betyda något annat än en blandning av olika ostar speciellt lämpade för pizza förelåg aldrig. Kanske borde jag anat att något inte stod rätt till eftersom kostnaden var betydligt lägre än för övriga ostpåsar. Men de små grå prioriterade tydligen andra frågeställningar just den dagen.

IDAG har jag genom en klargörande artikel i Sveriges största dagstidning äntligen fått svaret på varför min pizza snarare blev blasé än succé. Osten var ingen vanlig ost, utan någon sorts kompott av vegetabiliska fetter maskerad till riven ost. Följaktligen var min pizza ingen vanlig pizza.

Det är så skönt att ha fått upprättelse. Här har jag legat sömnlös i veckor och knappt vågat titta åt en pizzadeg (de är ju svåra att undvika de där degarna som brukar ligga och lura i hart när varje hörn), än mindre åt färdigriven ost. Jag har blivit hålögd, blek och nedstämd. Det har varit hårt.

Nu kan emellertid allt återgå till det normala: Rofyllda nätter, drömmar om ljuvliga, hembakade pizzor med ost som smälter enligt normalmallen, lyckliga barn, nöjda föräldrar, blå himmel och solsken, lejon som leker med lammungar (nej visst ja, det är ju Jehovas vittnen som drömmer om sådant, inte hobbypizzabagare)...

Kort sagt: Välkommen tillbaka Emma.

* "Ost" för en sann Italienare torde i detta sammanhang otvetydigt innebära "mozarella", men jag är inte italienare och därtill småsnål (eller sparsam som jag föredrar att beteckna tillståndet) så "ost" i största allmänhet får duga.

Glassbilsmelodin kan ge upphov till (barn)fetma.

Senast var det ett förkylningsvirus. Eller var det socker? Eller kubism? Eller kolhydrater? Eller böcker? Eller frisk luft? Eller margarin?

Nej visst ja, margarin orsakar bara dumhet och sjukdom. No big deal alltså.

Det här känns som ett smärre moment 22.

Jag är förvirrad fast jag borde akta mig för det tillståndet.

Förvirring orsakar nämligen med stor sannolikhet fetma.

Det kommer kännas trångt att inte längre kunna sträcka ut våra lemmar i universum utan några andra hinder än månstenar och vakuum.

Trångt men mysigt.

Det är sant att svordomar inte var lika frekvent förekommande när "vi" var små, där "vi" betyder 70-talisterna. Inte ens de små 80-talisterna fick sig en svada per kväll runt 17.30 eller när nu barnprogrammen gick. Clownen Manne sa obestridligen ingenting och Björne svor vare sig på bebisspråk eller kinesiska.

"Det var bättre förr" är inte bara en kliché, det är även sant. För den som levde på den tiden. Förr alltså. Det kan vara svårt att acceptera utvecklingen eftersom man (oftast) baserar sina bedömningar av omgivningen sin egen uppväxt. De flesta är barn av sin tid helt enkelt.

Dessvärre fast ändå mer dessbättre är utvecklingen oundviklig, både "den dåliga" och "den bra". Jag är t.ex. verkligen superglad över att vi kvinnor inte anses lösaktiga om vi visar ankeln. Eller att vi kvinnor får studera. Eller att män inte ensamma anses vara tvungna att bära bördan av familjeförsörjningen. Eller att barn får vara barn och sedermera studerande, i princip så länge de vill. Eller att det är möjligt att resa och se andra världsdelar eller bara en annan svensk stad. Jag är som nutidsmänniska vidare beroende av internet, mobiltelefon och TV, och undrar vad folk egentligen sysselsatte sig med förr i tiden när inte dylika aktiviteter stod att finna (de kanske mjölkade?).

Men även dessa samtida självklarheter stack säkerligen i en del människors ögon när utvecklingen därhän var ett faktum.

Språket omfattas också av utveckling, såväl bra som dålig. En del ord kommer och går och kommer igen, medan en del försvinner för gott. Kanske svordomarna är här för att stanna helt enkelt, som en naturlig del av vårt språk utan att någon höjer på ögonbrynen. Kanske uppstår istället nya effektiva uttryck som ersätter de gamla, numera kraftlösa begreppen ("jävlar", "skit" m.fl.).

Egentligen är jag ambivalent. På min tid svor vare sig Smurfarna eller Hasse & Tage, och som barn av min tid kanske jag egentligen tycker att språket borde förbli vid "attans" som en acceptabel svordom. Alla ord starkare än så borde kanske  förbannas åtminstone från medierna med dess effektiva påverkan.

Åh andra sidan vill jag inte om 50 år, tungt stödd på min rullator, höras muttra "det var bättre förr". För sådant är det bara gamla sura, bittra skruttgummor och skruttgubbar som inte accepterar den oundvikliga utvecklingen som säger.

Och sådan vill förstås inte jag vara.