En och annan invånare i Huddinge vill dela kommunen, även om motståndarna till förslaget gick vinnande ur striden...

Konstig diskussion kan jag tycka. För att dela på Huddinge måste oundvikligen innebära att befolkningen antingen kommer bo i Hud kommun eller Dinge kommun. Ett namn med anspelning på mänsklig kroppsvävnad och ett med klar insinuation om invånarnas skrala psyke.

Uppenbarligen inget som skulle se sexigt ut på ett framtida CV...

En kirurg har skrivit en bok. Och alla är arga. Boken innehåller nämligen en pedagogisk förklaring vänd till barn om varför mammor vill plastikoperera sig:

"Min kropp har blivit äldre och får inte plats i mina kläder längre". Det är tydligen näst intill omöjligt att i takt med att kroppen åldras antingen foga sig i villkoren och fixa lite nya, större paltor, alternativt äta en kaka färre eller två under kafferepen. Det är så mycket enklare och skojigare att låta Dr Superhero karva bort oönskat vävnad från kroppen.

Så varför är folk upprörda? Det är ju en fantastisk idé. Vem vill inte som 57-åring hellre se ut som Angelina Jolie i Hollywood än Agneta Jönsson i Hedemora?

Och det bästa av allt, föräldern (boken verkar fokusera på MAMMOR som vill operera sig, men jag utgår från att även PAPPOR kan ha dylika böjelser) behöver inte ens snacka med sina eventuellt oroade barn om ämnet. När hon (eller han) i brådskan på väg till doktor Superhero för ytterligare en injektion av botox eller ytterligare en omgång med fettsugen får den ängsliga frågan: "Mamma/pappa, jag är orolig - kommer du att dö?" är det bara att dumpa boken i knäet på ungen:

"Varsågod, förkovra dig".

Nu är det fullkomligt livsfarligt att äta vitaminer i syntetisk form. Konsumenterna tror att vitaminerna ger ett längre och friskare liv. Tydligen en grav felbedömning. Om man inte anser att cancer och hjärtkärlsjukdom är definitionen av ett längre och friskare liv förstås - då bör man nämligen knapra tabletter tills käkarna domnar.

Det här är inte en nyhet som oroar mig personligen särskilt mycket. Jag tillhör nämligen den där andelen av befolkningen som lite nedlåtande anser att "om man bara äter en varierad kost med mycket grönsaker och frukter så BEHÖVER man inga vitaminer i tablettform" - och som dessutom följer sina egna råd. Kanske inte bästa sättet att bli poppis på, men så har jag ingen fanclub heller*...

Däremot finns det en del andra vådliga element i min livsföring.

Att raka benen till exempel.

*Det var nu en smärre lögn. Min fanclub består av en, rätt småvuxen person som kallas MiniM... 

För några veckor sedan skulle jag baka pizza. Nu är inte det särskilt märkvärdigt, det brukar inträffa med ca 6 veckors mellanrum. Med den frekvensen börjar jag bli något av en pizzavirtuos, dock utan ambitionen att göra framtida karriär på den lokala pizzerian.

Speciellt för den här gången var att pizzan inte blev särskilt god. Problemet identifierades till osten, som förutom att smaka rätt vedervärdigt antog ett genomskinligt, oaptitligt utseende efter 12 minuter i het ugn.

Osten benämndes pizzamix, ett paket jag intet ont anande hade plockat åt mig i affären några dagar tidigare förförd av priset. På pizza har man ju vanligen (om man inte är vegan eller osthatare) just ost*, så tanken att "pizzamix" kunde betyda något annat än en blandning av olika ostar speciellt lämpade för pizza förelåg aldrig. Kanske borde jag anat att något inte stod rätt till eftersom kostnaden var betydligt lägre än för övriga ostpåsar. Men de små grå prioriterade tydligen andra frågeställningar just den dagen.

IDAG har jag genom en klargörande artikel i Sveriges största dagstidning äntligen fått svaret på varför min pizza snarare blev blasé än succé. Osten var ingen vanlig ost, utan någon sorts kompott av vegetabiliska fetter maskerad till riven ost. Följaktligen var min pizza ingen vanlig pizza.

Det är så skönt att ha fått upprättelse. Här har jag legat sömnlös i veckor och knappt vågat titta åt en pizzadeg (de är ju svåra att undvika de där degarna som brukar ligga och lura i hart när varje hörn), än mindre åt färdigriven ost. Jag har blivit hålögd, blek och nedstämd. Det har varit hårt.

Nu kan emellertid allt återgå till det normala: Rofyllda nätter, drömmar om ljuvliga, hembakade pizzor med ost som smälter enligt normalmallen, lyckliga barn, nöjda föräldrar, blå himmel och solsken, lejon som leker med lammungar (nej visst ja, det är ju Jehovas vittnen som drömmer om sådant, inte hobbypizzabagare)...

Kort sagt: Välkommen tillbaka Emma.

* "Ost" för en sann Italienare torde i detta sammanhang otvetydigt innebära "mozarella", men jag är inte italienare och därtill småsnål (eller sparsam som jag föredrar att beteckna tillståndet) så "ost" i största allmänhet får duga.

Glassbilsmelodin kan ge upphov till (barn)fetma.

Senast var det ett förkylningsvirus. Eller var det socker? Eller kubism? Eller kolhydrater? Eller böcker? Eller frisk luft? Eller margarin?

Nej visst ja, margarin orsakar bara dumhet och sjukdom. No big deal alltså.

Det här känns som ett smärre moment 22.

Jag är förvirrad fast jag borde akta mig för det tillståndet.

Förvirring orsakar nämligen med stor sannolikhet fetma.

Det kommer kännas trångt att inte längre kunna sträcka ut våra lemmar i universum utan några andra hinder än månstenar och vakuum.

Trångt men mysigt.

Det är sant att svordomar inte var lika frekvent förekommande när "vi" var små, där "vi" betyder 70-talisterna. Inte ens de små 80-talisterna fick sig en svada per kväll runt 17.30 eller när nu barnprogrammen gick. Clownen Manne sa obestridligen ingenting och Björne svor vare sig på bebisspråk eller kinesiska.

"Det var bättre förr" är inte bara en kliché, det är även sant. För den som levde på den tiden. Förr alltså. Det kan vara svårt att acceptera utvecklingen eftersom man (oftast) baserar sina bedömningar av omgivningen sin egen uppväxt. De flesta är barn av sin tid helt enkelt.

Dessvärre fast ändå mer dessbättre är utvecklingen oundviklig, både "den dåliga" och "den bra". Jag är t.ex. verkligen superglad över att vi kvinnor inte anses lösaktiga om vi visar ankeln. Eller att vi kvinnor får studera. Eller att män inte ensamma anses vara tvungna att bära bördan av familjeförsörjningen. Eller att barn får vara barn och sedermera studerande, i princip så länge de vill. Eller att det är möjligt att resa och se andra världsdelar eller bara en annan svensk stad. Jag är som nutidsmänniska vidare beroende av internet, mobiltelefon och TV, och undrar vad folk egentligen sysselsatte sig med förr i tiden när inte dylika aktiviteter stod att finna (de kanske mjölkade?).

Men även dessa samtida självklarheter stack säkerligen i en del människors ögon när utvecklingen därhän var ett faktum.

Språket omfattas också av utveckling, såväl bra som dålig. En del ord kommer och går och kommer igen, medan en del försvinner för gott. Kanske svordomarna är här för att stanna helt enkelt, som en naturlig del av vårt språk utan att någon höjer på ögonbrynen. Kanske uppstår istället nya effektiva uttryck som ersätter de gamla, numera kraftlösa begreppen ("jävlar", "skit" m.fl.).

Egentligen är jag ambivalent. På min tid svor vare sig Smurfarna eller Hasse & Tage, och som barn av min tid kanske jag egentligen tycker att språket borde förbli vid "attans" som en acceptabel svordom. Alla ord starkare än så borde kanske  förbannas åtminstone från medierna med dess effektiva påverkan.

Åh andra sidan vill jag inte om 50 år, tungt stödd på min rullator, höras muttra "det var bättre förr". För sådant är det bara gamla sura, bittra skruttgummor och skruttgubbar som inte accepterar den oundvikliga utvecklingen som säger.

Och sådan vill förstås inte jag vara.

Det må vara lättsinne som förmår mig att ÅTERIGEN skriva om ett kändisproblem, dessutom direkt refererat från Aftonbladet. Jag må vara på väg att bidra till degeneration av min blogg. Men jag kan inte låta bli. Så här kommer det:

Paul McCartneys exfru vill ha mer pengar efter skilsmässan än den ynkliga summa på 300 miljoner kronor samt ett årligt underhåll för att försörja den gemensamma dottern på 430 000 kronor hon redan tilldömts. Över hela världen rasar kanske framförallt bloggare mot denna giriga kvinna som inte kan nöja sig.

Men jag kan inte låta bli att tänka: Är någon förvånad? Och med någon menar jag Mr McCartney.

Jag har ingen aning om vem denna Heather Mills är bakom sitt fagra ansikte, eftersom jag aldrig haft nöjet göra hennes bekantskap. Vad jag vet är följande: Hon är en vacker, förhållandevis ung kvinna (numer 40, när de blev ett par typ 32), f.d. modell med "tvivelaktig" bakgrund (om man nu bryr sig om ett förflutet i porrbranschen).

Paul McCartney (som inte heller ingår i min personliga adresslista, och därför inte haft möjligheten att uppvisa sina eventuella charmerande egenheter) är en mindre attraktiv herre i sina mogna 66 år (jag vet att detta uttalande förmodligen skulle fått hans små fans födda på 40- och 50-talet att gråta blod, men jag är 70-talist och kan dessvärre inte se hans ytliga finess), kolossalt rik och med en oerhört erkänt förgånget.

Summa summarum: Vacker, ung kvinna med kanske inte fullt så mycket pengar slår sig i slang med inte så läcker, betydligt äldre man med pengar.

Jag dömer faktiskt ingen. Det står alla fritt att inleda förhållanden tvärtemot konventionerna inför en skeptisk omvärld. De kan mycket väl ha varit oerhört kära, oerhört övertygade om att this is it. Tänkt: "Om 30 år (förutsatt att McCartney fortfarande inte trillat av pinn alltså) sitter vi i våra mastiga skinnfåtöljer framför brasan och läser dikter och lyssnar på "Can't buy me love" tillsammans."

Men å andra sidan. Borde det ha slagit antingen den ena eller den andra eller kanske till och med båda att partnern, omedvetet eller medvetet kanske är ute efter något inte fullt så beundransvärt som villkorslös kärlek. Så som en kropp, ett intellekt eller rent av pengar.

Nu kan man ju tycka att systemet där exmaken kan tvingas punga ut med enorma summor av egenintjänade pengar suger fett. Men i de anglosaxiska länderna är de realitet. Och det kan knappast ha kommit som en överraskning. Dessutom utgör väl den summa Heather just nu tillerkänts ca 6 % av McCartneys totala förmögenhet, och även om hon inte skrivit några melodier eller sjungit några strofer på egen hand får man anta att hon bidragit på annat sätt. Om än inte ekonomiskt (fast hon kanske är en fena på kapitalplacering?).

Så ärligt talat: Go for it Heather! Och Pauley (du har väl inget emot att jag kallar dig det?), jag hoppas du njöt så länge det varade. Om inte annat så har ni båda åtminstone en fantastisk dotter tillsammans.

Efter flera dagar med skriftlig inspirationsbrist har nu äntligen något som verkligen engagerar min virtuella penna dykt upp. Jag menar, vem bryr sig EGENTLIGEN om Maud Olofssons förslag på behovsprövat barnbidrag eller en sexbrottslings straff att bli uthängd inför allmänheten, när en artikel om en kinesisk toalett som kan rädda äktenskap serveras på silverfat av Aftonbladet?

Toaletten är fyndigt nog en dubblett av sig själv, med endast en låg vägg som avskärmar de båda stolarna från varandra. Här ska alltså äktenskapliga problem stötas och blötas (!) makarna emellan, och relationen ska följaktligen gå en ny, lycklig framtid till mötes.

Jag inser att jag missat en mycket viktig lösning (!) på min och sambons eventuella framtida problem. Här har vi diskuterat våndan som orsakas av bristen på barnvakt (vi har inte haft vuxentid tillsammans sedan i somras) och risken med att låta vardagliga schismer ta överhanden. Jag har även tillåtit mig en del gnäll över den påtagliga bristen på blommor och spontana presenter i vårt hushåll (jag anser mig ha dragit mitt strå till stacken).
 
Föga anade jag att vad vi i själva verket kan komma att behöva är mer tid på toaletten tillsammans i händelse av konflikt.

Jag har uppenbarligen ingen aning om vad sann romantik egentligen innebär.

En bukett med exkrementer någon?

know I can
Be what I wanna be
If I work hard at it
I'll be where I wanna be

I know I can
I know I can
Be what I wanna be
Be what I wanna be
If I work hard at it
If I work hard at it
I'll be where I wanna be
I'll be where I wanna be

Jag har nynnat på den här låten hela sista veckan. Och det är ju i allmänhet irriterande att "ha en låt på hjärnan" i en hel vecka. Men den här låten kanske är värre än alla andra. Du vet dom där söta barnen som sjunger i kör och man tänker att hoppas, hoppas att budskapet sätter sig och att den (sången) förändrarde deras förutsägbara ghetto-liv för alltid.
 
Jag växte inte upp i något ghetto och har lite svårt att identifiera mig med den sjungande barnkören. Varje gång strofen spelas upp så känner jag att jag vill skrika "jag vet att jag kan bli vad jag vill, vad vad vill jag då??".  Skulle man kunna säga att detta är kärnan till hela SSRI-generationens ångest? Att vi vet att vi kan men vi inte vad och att valmöjligheterna och friheten paradoxalt nog kväver oss.

Förra veckans konstruktiva men kortsiktiga lösning blev följande; tre böcker och en handväska, som för att prova på potentiella framtidsscenarior.

Fetma- från gen till samhällspåverkan av Anna-Karin Lindroos och Stephan Rössner.
KarismaKoden, sju vägar till ökad personlig utstrålning  av Eva Kihlström
Handbook of Obstetrics and Gynecologic Emergencies av Guy I. Benrubi.
och en Mulberry Elgin (made in China) från Tradera.

Vilka tänkbara framtidsscenarior som skulle kunna utspela sig med hjälp av dessa föremål ska jag utvecka nästa gång jag bloggar. Dvs. andra gången i mitt liv.

/Systern

Nicole Richie har på bara ett år avancerat från anorektiskt smal till fetto. Och allt tack vare en hälsosam graviditet som återinförde fett på armar, ben, i ansikte och bröst. Nu utgör hon verkligen en förebild med sin hälsosamma kropp. Verkligen.

Allvarligt talat Allt om Barn. Vad är skillnaden menar ni? Titta på hennes armar och ansikte. Hon gick inte upp ett gram som inte försvann lika fort efter graviditeten i enlighet med Hollywoods idealbild. Mjölkstinna bröst är nämligen inte ett tecken på viktuppgång - tvärtom innebär det att brösten högst tillfällig gestaltar "naturliga" sillisar. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer boobsen istället anta formen av ett par mjuka taxöron.
 

Fast det är klart, inte för Nicole. Hon fixar sig säkerligen ett par nya för en ansenlig summa. I enlighet med Hollydoos idealbild.

PS. Jag har absolut inget emot Nicole. Jag ifrågasätter bara syftet med bildreportaget (att skaffa läsare? Yeeeeh I'm intelligent).