Ordkunskap: Djuren vi trodde vi ville ha

Det har funnits ett och annat genom åren. Framförallt de tidiga åren av livet. Husdjur man var övertygad om skulle förändra och förbättra ens vardag. Så fel man hade (och så rätt de ofta något mer skeptiska föräldrarna hade).


Kanin:
Så bedårande. Så mjuk. Så bedrövligt urtrist. Den bara sitter där och är just bedårande. Och med den följer en massa krav: "har ni städat buren, gett den mat, gett den vatten, har den fått vara utanför buren något det senaste seklet?" haglar föräldrarnas frågor.


Svaret är alltid nej. Föräldrarna får alltid sköta jobbet. Eller också blir den bortglömd. Ett argument för att köpa ett ulligt, gulligt djur till barnen: det är så braaaaa att de lär sig ta ansvar för ett levande väsen. Eller hur! På bekostnad av djurets välmående då.
 

Det finns bara tre ord som beskriver införskaffandet av en kanin till barn: djurplågeri, barnaplågeri, föräldraplågeri.


Marsvin:
Se under kanin. Med tillägget: Marsvinet är ett djur som liknar en råtta i blåsväder och luktar kloak samt bits. Charmerande.


Vandrande pinnar:
Ja, de ser ju ganska skojiga ut. I ungefär en kvart. På fullaste allvar vill man alltså som barn ha pinnar i en glasburk, som sitter still för det mesta (och ser ut som just pinnar) om de inte äter löv förstås (och "äter löv" omvandlar ju inte direkt kräket till en något mer dramatisk Tyrannosaurus Rex).

Till råga på eländet förökar de sig på egen hand utan partner. Det hjälper m a o inte att bara skaffa en, i slutänden har man ändå ett hundratal små otäckingar som krälar omkring i burken.


I bästa fall. Hittas också: bakom elementet, i krukväxterna, under täcket, i underkläderna.


RSS 2.0