know I can
Be what I wanna be
If I work hard at it
I'll be where I wanna be

I know I can
I know I can
Be what I wanna be
Be what I wanna be
If I work hard at it
If I work hard at it
I'll be where I wanna be
I'll be where I wanna be

Jag har nynnat på den här låten hela sista veckan. Och det är ju i allmänhet irriterande att "ha en låt på hjärnan" i en hel vecka. Men den här låten kanske är värre än alla andra. Du vet dom där söta barnen som sjunger i kör och man tänker att hoppas, hoppas att budskapet sätter sig och att den (sången) förändrarde deras förutsägbara ghetto-liv för alltid.
 
Jag växte inte upp i något ghetto och har lite svårt att identifiera mig med den sjungande barnkören. Varje gång strofen spelas upp så känner jag att jag vill skrika "jag vet att jag kan bli vad jag vill, vad vad vill jag då??".  Skulle man kunna säga att detta är kärnan till hela SSRI-generationens ångest? Att vi vet att vi kan men vi inte vad och att valmöjligheterna och friheten paradoxalt nog kväver oss.

Förra veckans konstruktiva men kortsiktiga lösning blev följande; tre böcker och en handväska, som för att prova på potentiella framtidsscenarior.

Fetma- från gen till samhällspåverkan av Anna-Karin Lindroos och Stephan Rössner.
KarismaKoden, sju vägar till ökad personlig utstrålning  av Eva Kihlström
Handbook of Obstetrics and Gynecologic Emergencies av Guy I. Benrubi.
och en Mulberry Elgin (made in China) från Tradera.

Vilka tänkbara framtidsscenarior som skulle kunna utspela sig med hjälp av dessa föremål ska jag utvecka nästa gång jag bloggar. Dvs. andra gången i mitt liv.

/Systern