Om jag hade pengar som gräs...

...skulle jag, likt Will Smith, anlita någon för att plocka bajs - om jag mot all förmodan införskaffade en eller flera hundar/katter/hästar/grisar som inte var dresserade att använda sig av toaletten/lådan/sophinken när de uträttade sina behov.

Jag skulle heller inte befatta mig med tvättning diskning städning avloppsrensning biltvättning m.fl. nödvändiga men ack så tråkiga göromål...

Om jag hade pengar som gräs alltså.

Nu ska jag ner i källaren och ta hand om... tvätten.

Vem vill bo i Hud kommun?

En och annan invånare i Huddinge vill dela kommunen, även om motståndarna till förslaget gick vinnande ur striden...


Konstig diskussion kan jag tycka. För att dela på Huddinge måste oundvikligen innebära att befolkningen antingen kommer bo i Hud kommun eller Dinge kommun. Ett namn med anspelning på mänsklig kroppsvävnad och ett med klar insinuation om invånarnas skrala psyke.


Uppenbarligen inget som skulle se sexigt ut på ett framtida CV...


Äntligen slipper jag hamna i besvärliga diskussioner med ungjäveln...

En kirurg har skrivit en bok. Och alla är arga. Boken innehåller nämligen en pedagogisk förklaring vänd till barn om varför mammor vill plastikoperera sig:


"Min kropp har blivit äldre och får inte plats i mina kläder längre". Det är tydligen näst intill omöjligt att i takt med att kroppen åldras antingen foga sig i villkoren och fixa lite nya, större paltor, alternativt äta en kaka färre eller två under kafferepen. Det är så mycket enklare och skojigare att låta Dr Superhero karva bort oönskat vävnad från kroppen.


Så varför är folk upprörda? Det är ju en fantastisk idé. Vem vill inte som 57-åring hellre se ut som Angelina Jolie i Hollywood än Agneta Jönsson i Hedemora?


Och det bästa av allt
, föräldern (boken verkar fokusera på MAMMOR som vill operera sig, men jag utgår från att även PAPPOR kan ha dylika böjelser) behöver inte ens snacka med sina eventuellt oroade barn om ämnet. När hon (eller han) i brådskan på väg till doktor Superhero för ytterligare en injektion av botox eller ytterligare en omgång med fettsugen får den ängsliga frågan: "Mamma/pappa, jag är orolig - kommer du att dö?" är det bara att dumpa boken i knäet på ungen:


"Varsågod, förkovra dig".

image36

En hobbypizzabagares chans till revansch

För några veckor sedan skulle jag baka pizza. Nu är inte det särskilt märkvärdigt, det brukar inträffa med ca 6 veckors mellanrum. Med den frekvensen börjar jag bli något av en pizzavirtuos, dock utan ambitionen att göra framtida karriär på den lokala pizzerian.


Speciellt för den här gången var att pizzan inte blev särskilt god. Problemet identifierades till osten, som förutom att smaka rätt vedervärdigt antog ett genomskinligt, oaptitligt utseende efter 12 minuter i het ugn.


Osten benämndes pizzamix, ett paket jag intet ont anande hade plockat åt mig i affären några dagar tidigare förförd av priset. På pizza har man ju vanligen (om man inte är vegan eller osthatare) just ost*, så tanken att "pizzamix" kunde betyda något annat än en blandning av olika ostar speciellt lämpade för pizza förelåg aldrig. Kanske borde jag anat att något inte stod rätt till eftersom kostnaden var betydligt lägre än för övriga ostpåsar. Men de små grå prioriterade tydligen andra frågeställningar just den dagen.


IDAG har jag genom en klargörande artikel i Sveriges största dagstidning äntligen fått svaret på varför min pizza snarare blev blasé än succé. Osten var ingen vanlig ost, utan någon sorts kompott av vegetabiliska fetter maskerad till riven ost. Följaktligen var min pizza ingen vanlig pizza.


Det är så skönt att ha fått upprättelse. Här har jag legat sömnlös i veckor och knappt vågat titta åt en pizzadeg (de är ju svåra att undvika de där degarna som brukar ligga och lura i hart när varje hörn), än mindre åt färdigriven ost. Jag har blivit hålögd, blek och nedstämd. Det har varit hårt.


Nu kan emellertid allt återgå till det normala: Rofyllda nätter, drömmar om ljuvliga, hembakade pizzor med ost som smälter enligt normalmallen, lyckliga barn, nöjda föräldrar, blå himmel och solsken, lejon som leker med lammungar (nej visst ja, det är ju Jehovas vittnen som drömmer om sådant, inte hobbypizzabagare)...


Kort sagt: Välkommen tillbaka Emma.

* "Ost" för en sann Italienare torde i detta sammanhang otvetydigt innebära "mozarella", men jag är inte italienare och därtill småsnål (eller sparsam som jag föredrar att beteckna tillståndet) så "ost" i största allmänhet får duga.


Barn av min tid?

image32


Är verkligen svordomar vanligare nuförtiden, på TV eller någon annanstans, och om så är fallet, gör det någonting? Jag är kluven.


Det är sant att svordomar inte var lika frekvent förekommande när "vi" var små, där "vi" betyder 70-talisterna. Inte ens de små 80-talisterna fick sig en svada per kväll runt 17.30 eller när nu barnprogrammen gick. Clownen Manne sa obestridligen ingenting och Björne svor vare sig på bebisspråk eller kinesiska.


"Det var bättre förr" är inte bara en kliché, det är även sant. För den som levde på den tiden. Förr alltså. Det kan vara svårt att acceptera utvecklingen eftersom man (oftast) baserar sina bedömningar av omgivningen sin egen uppväxt. De flesta är barn av sin tid helt enkelt.


Dessvärre fast ändå mer dessbättre är utvecklingen oundviklig, både "den dåliga" och "den bra". Jag är t.ex. verkligen superglad över att vi kvinnor inte anses lösaktiga om vi visar ankeln. Eller att vi kvinnor får studera. Eller att män inte ensamma anses vara tvungna att bära bördan av familjeförsörjningen. Eller att barn får vara barn och sedermera studerande, i princip så länge de vill. Eller att det är möjligt att resa och se andra världsdelar eller bara en annan svensk stad. Jag är som nutidsmänniska vidare beroende av internet, mobiltelefon och TV, och undrar vad folk egentligen sysselsatte sig med förr i tiden när inte dylika aktiviteter stod att finna (de kanske mjölkade?).


Men även dessa samtida självklarheter stack säkerligen i en del människors ögon när utvecklingen därhän var ett faktum.


Språket omfattas också av utveckling, såväl bra som dålig. En del ord kommer och går och kommer igen, medan en del försvinner för gott. Kanske svordomarna är här för att stanna helt enkelt, som en naturlig del av vårt språk utan att någon höjer på ögonbrynen. Kanske uppstår istället nya effektiva uttryck som ersätter de gamla, numera kraftlösa begreppen ("jävlar", "skit" m.fl.).


Egentligen är jag ambivalent. På min tid svor vare sig Smurfarna eller Hasse & Tage, och som barn av min tid kanske jag egentligen tycker att språket borde förbli vid "attans" som en acceptabel svordom. Alla ord starkare än så borde kanske  förbannas åtminstone från medierna med dess effektiva påverkan.


Åh andra sidan vill jag inte om 50 år, tungt stödd på min rullator, höras muttra "det var bättre förr". För sådant är det bara gamla sura, bittra skruttgummor och skruttgubbar som inte accepterar den oundvikliga utvecklingen som säger.


Och sådan vill förstås inte jag vara.


Äntligen får hon äta sig mätt

Nicole Richie har på bara ett år avancerat från anorektiskt smal till fetto. Och allt tack vare en hälsosam graviditet som återinförde fett på armar, ben, i ansikte och bröst. Nu utgör hon verkligen en förebild med sin hälsosamma kropp. Verkligen.


Allvarligt talat Allt om Barn. Vad är skillnaden menar ni? Titta på hennes armar och ansikte. Hon gick inte upp ett gram som inte försvann lika fort efter graviditeten i enlighet med Hollywoods idealbild. Mjölkstinna bröst är nämligen inte ett tecken på viktuppgång - tvärtom innebär det att brösten högst tillfällig gestaltar "naturliga" sillisar. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer boobsen istället anta formen av ett par mjuka taxöron.
 

Fast det är klart, inte för Nicole. Hon fixar sig säkerligen ett par nya för en ansenlig summa. I enlighet med Hollydoos idealbild.


image28

PS. Jag har absolut inget emot Nicole. Jag ifrågasätter bara syftet med bildreportaget (att skaffa läsare? Yeeeeh I'm intelligent).

Låt mig hellre kyssa ormen i paradiset

image23


Nu är våren här. För många är pollenallergi ett icke önskvärt vårtecken. För min del har daggmaskar samma ovälkomna status. Daggmaskar som kommer upp när vårregnet faller ner.

Jag avskyr dessa klibbiga, rosa och otäcka varelser. Så förvillande lika så som jag tänker mig att en blindtarm ser ut. Men vem vill egentligen se en blindtarm hänga utanför kroppen?


Och varför envisas daggmaskarna med att komma upp ur jorden? Duger inte den svarta myllan? Är de för fina för att ha det lite fuktigt om fötterna?


Är inte det definitionen av självförnekelse?


När jag och lillasyster var yngre (betydligt yngre, minus 20 år närmare bestämt), inbillade vi oss att äckligheten på något sätt var förankrat i namnet. Daaagggggmmmaaaassskkkk... Känn hur det klibbar... Så vi bestämde oss helt sonika för att döpa om dem. Valet föll på "hjort". Hjortar är ju söta liksom. Vi tänkte att om vi börjar kommer alla andra att följa vårt exempel och maskarna kommer automatiskt bli helt acceptabla.


Så oskyldigt.


Så naivt.


Men vi var envisa. I ungefär tre veckor. Sedan insåg vi att våra hjortar inte hade fått stora, svarta ögon och brun, mjuk päls. Inte heller skuttade de omkring sådär bedårande som bara hjortar kan. Tvärtom var de fortfarande precis lika klibbiga, rosa och otäcka som innan namnbytet. Lyckligtvis skuttade de inte heller omkring i sina ordinarie utstyrslar.


De må vara bra för naturen. Men jag skulle hellre hångla med en boa constrictor än tvingas röra vid en daggmask.


Bör jag göra en Knota?

image20


Den här mackapären är tydligen en av sju coola prylar som gör babylivet enklare. Eller en av sju överflödiga pinaler som gör 47 m2 betydligt trängre. Eller en av sju fula ting som ytterligare bidrar till miljöförstöringen. Eller en av sju överflödiga grejer som kostar mer än det smakar. Eller helt enkelt en av sju vansinniga pryttlar som verkligen inte behövs.


För är det någon som har barn som på allvar saknat en lampa som genererar hjärtslag? Jag upprepar: En LAMPA. Med HJÄRTSLAG. Eller en blöjhink som öppnar sig automatiskt. Eller en amningskudde med inbyggd belysning. Eller mixern som är en NÖDVÄNDIGHET när barnet börjar äta.


Utvecklingen går i och för sig framåt. Eller... utvecklingen förändrar åtminstone behov. Om hundra år kanske hjärtslagslampan är en smärre nödvändighet. Lika viktig som jag har funnit barnvagnen under min sons två första år. Något säger mig att stenålderskvinnan Knota Hedenhös inte brydde sig om sådana nymodigheter.


Eller vänta nu, körde inte hon runt sina barn i en trästock på hjul? Då kanske jag också bör visa mig nytänkande och investera. För lite roligt är det trots allt med onödvändigheter. Det får bli inför nästa tillskott i familjen. Och bara om vi bor i en större lägenhet då.
 

För på 47 m2 känns till och med en överflödig lampa som att få personligt besök av Titanic.


Hon ska se ut "som alla andra"

Ophelias föräldrar vill ge sin dotter tillfälle att plastikoperera sig när hon är äldre. Anledningen? Flickan har Downs syndrom. En plastikoperation skulle ge henne möjlighet att "se ut som alla andra".


Så groteskt.


Och problemet? Ingen människa är "som alla andra". Ingen människa "ser ut som alla andra". Alla människor skulle tvärtom må bättre ifall de lärde sig tycka om sig själva, inklusive eventuella annorlunda* egenskaper.


För även om det finns de som plastikopererat sig med framgång, som faktiskt blivit lyckligare med sin nya pumpade rumpa och utan sina gamla fettvalkar eller utstående navel, är det verkligen inte föräldrarnas uppgift att framföra budskapet "om du inte är nöjd kan du alltid operera dig".


Eller som det låter i  artikeln: "Vi VILL gärna att du opererar dig... om du inte är nöjd alltså... för det är du väl inte?"


Föräldrarnas uppgift är tvärtom att ingjuta självförtroende i barnet, att bekräfta barnet, att älska barnet förbehållslöst. Punkt.


Nä, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Fast vad gör det, man kan ju alltid sätta dit nya fina i plast...


*Annorlunda: Ett mycket subjektivt begrepp i den här situationen. De flesta känner sig nog annorlunda emellanåt. En del trivs med den rollen, andra inte. Oavsett vilket är det en fullkomligt mänsklig egenskap.  Detta gäller oberoende av om man begåvats med Downs syndrom, Naken-Jannes genitalier, E-types hårsvall eller Christina Lugns intellektualitet.


Kostråd from hell

image19


Ikväll ska vi äta semlor. Visst, det är lite off season (fettisdagen var den 5 februari), men ingredienserna jag inhandlade för någon månad sedan måste faktiskt användas. Och det är ju faktiskt ändå tisdag. Faktiskt.


Det gör nu egentligen inget. Semlor är verkligen inte ett dugg onyttigt. Faktum är att en semla innehåller de flesta av våra viktigaste näringsämnen;


- protein (en riktig proteinbomb, finns i mandel, grädde och ägg)
- kolhydrater (bakverket är för 17 en enda stor kolhydrat)
- fett (en semla ÄR fett. Punkt.)
- vitaminer (grädden igen)

- fibrer (mandel är SÅ nyttigt)
 

Visst, det kanske är något snålt med C-vitamin. Men är man orolig för skörbjugg och andra medeltida sjukdomar kan man ju alltid dricka C-vitaminbrus till.


Kort sagt, helt klart något för t.ex. träningsexperten att ta fasta på. Allt du behöver för att pumpa mucklerna till twice-the-size. Eller för att fixa en comeback a la Foppa. Och om du skiter i träningen kan du i alla fall odla en rejäl kagge.

Och det är faktiskt nog så imponerande.


always look on the bright side of life

Nu är jag inte så bevandrad i det här med sjöfart och flytetyg m.m., men nog trodde jag att gummijollar var kutym när en båt förliste.

Men nu är det alltså kylväskor som gäller om man vill överleva.

Tja, jag antar att fördelen är det där med tillgången på livsmedel;

"Hoppsan, jag ramlade visst i Stilla Havet. Det är 2000 sjömil till närmaste strand, båten sjönk med hela besättningen och trakterna är tillhåll för stora stygga hajen. Men vad 17, jag fick ju ändå med mig den helstekta kalkonen och flaskan med chardonnay. Jag är verkligen en lyckans ost."

världens otacksammaste jobb

Apropå MiniM:s predikanta tendenser: Vi hade besök av ett par bibeltrogna människor idag. Eller besök och besök. En snabbvisit vid dörren är väl egentligen närmare sanningen. Det blev nämligen tämligen kort, eftersom sambons respons på frågan "finns det något i den här som intresserar dig?" var "men lägg ner, skaffa dig ett liv" samt en igensmälld dörr. Den avsnoppade killen syftade på en typisk folder a la "de där som tror att lejon och lamm kommer bli bästa polare om de får härska".


Bara någon minut senare sprang jag ner i tvättstugan, varpå jag passerade de två bibeltrogna i trapphuset i ett nytt försök att hitta ett hjärntvättbart offer. De hade knackat på hos vår granne, en diskjockey i 35-årsåldern. Jag hörde endast hans svar: "nja, alltså, själv är jag ateist, så jag sover hellre än pratar med er".


Det fick mig att börja fundera. Hur ofta får de egentligen napp? Får de någonsin det? Och vem är det i så fall som trillar dit? Det skulle kanske kunna vara Bertil/Gunilla/Sara/Jonte som är 35/14/72/29 år gammal och frånskild/änka/änkeman/föräldralös/djurlös samt lost in space/bakom flötet/bitter/deprimerad/uttråkad/trött. En ensam person helt enkelt. Men det vimlar av ensamma individer i världen, och merparten är nog svårflörtade trots sina eventuella prekära tillstånd.


Undrar också vilka svar de brukar få på sina apostlafärder? De flesta de möter gör nog som jag skulle göra: väser försynt "nej tack" och stänger dörren med ett litet (falskt) leende. Men jag gissar att många bemötanden är kraftigare än så. "Dra åt helvete", "kom tillbaka när jag är död", "vill du ha en snyting", "ledsen, men jag är redan förlorad" samt "ska vi knulla" borde vara hyfsat återkommande svar.


Kanske, kanske kan jobbet som omkringspringande (jag tror inte de tar limoun), välsmord (?), hjärntvättad (de kallar det nog "övertygad") övertalare kvalificera sig som VÄRLDENS OTACKSAMMASTE JOBB.


Eller vad tror ni?


Rolig historia? Jag fnissade i alla fall...

- Varför blundar du?
- Jag var mitt inne i en blinkning när jag tappade intresset.


Jaså, är det billigt på H&M? Tänk, det hade jag ingen aaaaning om!

Internet är fyllt med matnyttiga tips och användbar information. Internet är också proppfyllt med onödigt vetande och råd utan något som helst värde.


Som "tips" på var man kan köpa superbilliga kläder på nätet
. 9 stycken tröjor för under 100-lappen till din lille palt eller lilla palta. 2 stycken från Lindex, 2 stycken från H&M, 2 stycken från Ellos. 1 från La redoute och 2 från för mig okända butikerna kotteshopen.se och klabshop.com.


Lindex, H&M, Ellos. Så överraskande. Finns det alltså billiga kläder där? Jag som trodde de var kända för sina exklusiva, ovanliga plagg. Sådana man bör klä sig eller sina barn i om man vill sticka ut ur mängden. Vilken TUR att vi blir tipsade om dessa butiker. För de behöver ju onekligen  den gratisreklam artikeln innebär.


Annars hade vi (föräldrar och alla andra) aldrig hittat dit.


Inga fel alls med affärerna som sådana (jag köper mycket kläder därifrån till palten). Det känns bara överflödigt att bli upplyst om deras existens. Ge oss istället en artikel eller bildspel med texten: Billiga kläder från butikerna du inte visste fanns (dock en liten eloge till bildspelsskaparen för de tre något mer udda ställena), butiker som kanske måste kämpa för sin existens och behöver en (gratis) spark i ändan...

Eller strunta åtminstone i att förolämpa vår intelligens.


den sarkastiska generationen

Okej, mina preferenser sträcker sig till mina morföräldrar. Men jag tror det finns fler än dem. De där som uppfostrades till att vara nöjda med det man har och får. Mormor och morfar är nöjda med allt. Kunde inte få det bättre. Allt fungerar, åtminstone tillräckligt bra. Aldrig behöver man köpa nytt.


Varför klaga, man kunde ju vara enbent, döv och huvudlös liksom.

De är nöjda. Eller så nöjer de sig.

Här är två exempel:

Ex 1) Varje dag kommer hemtjänsten hem med middagsmaten. Maten består genomgående av: potatis med skinn (nej, inte med skal, SKINN), sås med skinn och kött med skinn (jag vet inte vad andra tycker, men jag anser att djur med skinn ska stå i en hage eller springa i skogen, inte ligga på en tallrik).

Och mormor och morfar är förstås nöjda. Maten är SÅ god. Hm. Ja, det var ju skolmaten också, och den hade skinn den med. Eller hur var det nu?


Ex 2)
Varje vecka kommer hemtjänsten och städar. Mormor och morfar har t o m betalat extra för utökad städning. Och trots det så dansar råttorna på bordet. Dammråttorna alltså. Toalettstolen vandrar snart ut ur huset själv p g a vanskötsel och flugorna har bytt bostad sedan länge till något inte fullt så hälsovådligt (de nämnde att de flyttat till ICA:s köttdisk).


Men mormor och morfar är förstås nöjda. Kunde inte få det bättre. Käkar maten direkt på golvet (lite skit rensar magen). Eller det sista var lögn. Men de tycker säkert golvet duger fint åt dem. De är helt enkelt nöjda.


Jag skulle aldrig vara så nöjd. Jag tror knappt någon i min generation kommer nöja sig på det sättet. Vi är helt enkelt inte uppfostrade så. Vi är uppfostrade till negativism och sarkasm (det är bara att surfa runt lite i bloggosfären och spana in attityden hos de populäraste bloggarna: inte många får läsare av att hylla livet).


Så när mina morföräldrar sitter där vid matbordet med sin skinntäckta mat och hänfört utropar:


- ÅH, det här var VERKLIGEN gott!...

...så kommer jag och min man i motsvarande situation, när den dagen kommer, muttra:

- Jaha, det här var ju gott... VERKLIGEN...


RSS 2.0