I tisdags råkade jag under ett av mina TV-maraton (de går av stapeln varenda kväll) knäppa över till en viss kanal med ett program som leds av en ung kvinna vid namn Carolina Gynning. Jag minns faktiskt inte vad jag och min sambo tittade på egentligen, men eftersom tisdagar under en längre tid har tillhört en av de sämre TV-kvällarna var det sannolikt inget av vikt. Vi fastnade således en liten stund framför G-ning, men efter inte mer än kanske 15 minuter tittade vi på varandra och bytte kanal. Varför? Jo, vi stod helt enkelt inte ut med den tjejens pinsamma blondin-tendenser (och ja, jag vet att "blondiner är dumma" är en myt, men det är också en ganska målande klyscha - G-ning är ju inte ens blondin längre).

Vad hon än sade fnittrade hon hysteriskt, himlade med sina stora blå ögon, slängde med håret och framställde sig själv som: just det, korkad! Jag vill understryka framställde, eftersom jag har sett henne förr i olika sammanhang och tyckt att hon verkar vara en fullkomligt normal människa. Om man med "normal" menar att hon inte tillhör de 2 % av befolkningen som passar att bli kärnfysiker, men ändå är innehavare av en utmärkt fungerande hjärna, tillräckligt utvecklad för att klara av både vardagsbestyr och en läkarutbildning om man bara vill.

Vad jag förstår kan det bara finnas två anledningar till detta beteende:

1)      Detta är vad kanal X vill ha, alternativt vad de tror att vi tittare vill ha

2)      Detta är vad CG tror att kanal X vill ha, alternativt vad hon tror att vi tittare vill ha.

Men vi tittare vill väl inte ha detta? Eller är huvudparten av de som tittar fullkomligt ointresserade av lättsam information levererade av någon som åtminstone verkar ha hjärnsubstansen i behåll. Är de enda återkommande tittarna bara av den kalibern att de ger blanka f-n i vad som egentligen händer i rutan, och nöjer sig med ett vackert ansikte med tillhörande vacker kropp.

För vacker är hon förvisso, det kan jag inte neka till. Men fortsätter det så här måste jag nog råda henne att hålla utkik efter en ny hjärna trots allt. Sveriges största Köp & Sälj marknad på nätet är en rätt så omfattande annonsmarknad, där brukar det mesta gå att hitta...

MiniM har börjat sjunga mycket. Jag gissar att inspirationen kommer från förskolan. Uppenbarligen lär de sig en hel del sånger man själv aldrig lärde sig på den tiden man tillhörde kategorin "något mindre människor fast ändock tillhörande rasen homo sapiens sapiens".
 

MiniM har ett speciellt sound. Han låter lite som någon som imiterar tradjazz. Eller egentligen mer som en äldre man som a cappella imiterar en tradbands-saxofonist. Eller åtminstone som när min morfar härmar musiken:

Dabadababa ba ba ba da baba da ba (lite ostrukturerat, någon ton här, någon ton där) daaaaaaaa (hög och stark ton) dabadabadabadaaa (fallande skala)...

Det är väl bara det att när det gäller miniM är nog inte tanken att det ska låta som jazz (mig veterligen har han aldrig lyssnat på sådan musik): nä, min vilda gissning är att det är "Lilla snigel akta dig"...

Fast det låter mer som tradjazz.

Det är bara att konstatera. Jag har absolut ingenting att skriva här. Och till råga på eländet verkar jag dessutom ha mist min fantasi. Som exempel passar mitt förra inlägg att nämna. Där skrev jag om att fylla 30. Trots att denna icke så spektakulära händelse inträffade för ett år, tre månader och fem dagar sedan. Inspirationsbrist per definition.
 

Ibland funderar jag på att ta en titt på gamla email. Det fanns en period då jag varje dag skrev långa, händelserika email till alla möjliga och omöjliga personer. Och eftersom min källa av ämnen att skriva om tydligen sinat, kanske det bästa vore att krypa till korset och börja plocka i lådan för bättre begagnat.

Titta nu på föregående mening. I brist på substans är den fylld av en radda klyschor, som om det på något sätt skulle omvandla detta inlägg från att vara gnälligt, bedövande tråkigt och neggo till att bli inspirerande, roligt och intressant.

Patetiskt.

För exakt ett år och tre månader sedan hände det där man aldrig trodde skulle inträffa när man var sorglös tonåring. Jag talar om att fylla 30.

Numer är jag till och med 30 plus.

30 plus 457 dagar.

Det borde inte ha kommit som en så stor överraskning. Jag menar man blir äldre. När jag var tretton så var jag trots allt det i bara 366 dagar (det var skottår det året). Egentligen inte ens så länge förresten, för på den tiden blev man TRETTONOCHETTHALVT någonstans halvvägs. Men äldre blev man (till sin stora glädje). Och följaktligen borde jag kunnat räkna ut att jag skulle bli fjorton, femton, 23, och 30 år. Men det förstod jag inte, jag skulle komma att bli den första evighetstonåringen i världshistorien! Trodde jag!

Men jag blev 30. Och 30 plus.

Jag är dock fortfarande ungdom. I min mammas ögon alltså. I en trettonårings ögon är jag troligtvis snarare tantig och töntig än ung och underbar. Nåja, trettonåringen kommer också att passera 30-strecket. Närmare bestämt om ca 2500 dagar.

Moahahahahaha!

Jag vet faktiskt inte om man kan kalla detta ett lyckat försök att blogga. Inte ens med suffixet "ibland" i namnet på bloggen. Men sådana småsaker ska ju nu inte vara avgörande, och med detta inlägg vågar jag påstå att bloggen närmar sig att vara en blogg som uppdateras ibland.

Eller hur?!