Nu är det fullkomligt livsfarligt att äta vitaminer i syntetisk form. Konsumenterna tror att vitaminerna ger ett längre och friskare liv. Tydligen en grav felbedömning. Om man inte anser att cancer och hjärtkärlsjukdom är definitionen av ett längre och friskare liv förstås - då bör man nämligen knapra tabletter tills käkarna domnar.

Det här är inte en nyhet som oroar mig personligen särskilt mycket. Jag tillhör nämligen den där andelen av befolkningen som lite nedlåtande anser att "om man bara äter en varierad kost med mycket grönsaker och frukter så BEHÖVER man inga vitaminer i tablettform" - och som dessutom följer sina egna råd. Kanske inte bästa sättet att bli poppis på, men så har jag ingen fanclub heller*...

Däremot finns det en del andra vådliga element i min livsföring.

Att raka benen till exempel.

*Det var nu en smärre lögn. Min fanclub består av en, rätt småvuxen person som kallas MiniM... 

Det är modebloggarna som dominerar bloggvärlden. Åtminstone till antalet läsare sett. Och till mängden pengar bloggen genererar. Därför är det onekligen synd att detta inte är en modeblogg. Eller utseendeblogg. Eller utseendefixeringsblogg. I alla fall inte huvudsakligen. Men några snedsteg har jag allt råkat ta. Och detsamma kommer ske ikväll.

Under helgen vidtog jag nämligen en liten session som inkluderade rakning, vaxning och noppning. Den varade i ett par timmar och resulterade i ett styck nytrimmad Emma. Under dessa timmar kom jag osökt att tänka på en expojkvän. Vid något tillfälle strök han mig varsamt över benen och utbrast beundrande: "Åh, du har verkligen INGEN hårväxt".

För givetvis är jag inte född hårlös. Jag är inte i närheten av naturligt hårfria ben, ostubbiga armhålor och nedärvda måsvinge-ögonbryn. Inte ens bikinilinjen har sann fallenhet att anpassa sig efter bikinitrosan. Anledningen till de släta benen är tvärtom beroende av kunskap. Kunskap om diverse fakirartade metoder till hårborttagning.

Tyvärr måste man väl säga. När jag ligger på min dödsbädd kan man säkert konstatera att den tid som tillbringats med att avlägsna ovälkomna hårstrån hade kunnat användas för att arbeta in handpenningen till en villa. I Djursholm.

Ibland funderar jag på att sätta mig över detta självpåtagna ansvar att bevara kroppen i ett naturstridigt tillstånd. Ett sådant löfte håller ungefär en vecka. Därefter blir längtan efter att likna en kinesisk nakenhund större än önskan att spendera resten av livet i en permanent gorilladräkt.

Jag har inga husdjur. Men jag har en finne. Han bor inte i Finland och heter inte Esa-Pekka Salonen. Istället bor han på min rygg och heter sannolikt Acne. Jag är dock inte säker, eftersom jag aldrig förhört mig om hans namn. Jag är inte heller övertygad om att få något vettigt svar, även om frågan faktiskt ställdes.

Men han bor utan tvivel på min rygg. Det händer att han gömmer sig i väntan på bättre tider. Han är alltid ensam. Han är alltid en synnerligen obehaglig typ. Och han livnär sig på orenheter och choklad. En märklig kombination kan tyckas, men för individer av hans slag är det högst naturligt, ett livselixir rent av.

För närvarande är han oskadliggjord. Men han kommer tillbaka. Det gör han alltid.

6 dagar. Det är den tid som passerat sedan jag först började (lära) känna tendenserna.

Förkylningstendenserna.

Sedan dess har jag hunnit starta relation med rinnande näsa, täppt näsa normal, täppt näsa nässprayen-är-ett-skämt-och-ett-dåligt-sådant, total avsaknad av luktsinne, hosta light, hosta heavy, hosta nästa-gång-kommer-lungorna-få-en-utomkroppslig-upplevelse, febersvett, feberfrossa, hes röst, förlorad röst, hes röst igen, förlorad röst igen.

Men jag känner att vi växt ifrån varandra nu, mitt harem och jag.

Och det är inte mig det är fel på, det är er.

Jag vill göra slut.

Lack och hej.

Köpte mjölk i närlivsen idag, när butiksinnehavaren frågade "var jag hade den lille".  "På dagis" sa jag. Meningsutbytet fortsatte med frågan om hur gammal den lille är nu, vilket jag svarade "21 månader" på. Bakom mig stod en synnerligen överförfriskad kvinna i 45-årsåldern, med hängbuk och famnen full av varor som hon med jämna mellanrum fumlade i golvet. Hon avlyssnade min och butiksinnehavarens konversation, och när vi tystnade sa hon glatt (och sluddrande) "Nämen, har du en så liten".

Eftersom analysera tillhör mina vanliga sysselsättningar, gick jag därifrån med huvudet fyllt av ointressanta frågor; Vad menade hon? Varför ställde hon den frågan? Vad ville hon veta? Vad ville hon uppnå?

Alternativen jag kan tänka mig är:

1)      Hon tyckte jag såg ut att vara i hennes egen ålder och tyckte det var udda att ha ett så litet barn då.

2)      Hon tyckte jag såg så ung ut att hon inte kunde förstå att en så ung kvinna överhuvudtaget har barn.

3)      Hon var så påverkad att hon egentligen inte funderade närmare över vad hon egentligen trodde, utan ville bara delta i min och butiksinnehavarens samtal.

4)      Hon ville ta kontakt med mig, gå och ta en fika och bli polare forever and ever.

Min personliga förhoppning är alternativ nr 2, men något (intelligens? Erfarenhet?) säger mig att hon i själva verket drabbats av ett infall i enlighet med nr 3. Om nr 1 är anledningen till frågan, bör hon nog skaffa glasögon alternativt gå en kurs i ämnet "självinsikt". Och nr 4 hoppas nog vare sig hon eller jag på...

Det är bara att konstatera. Jag har absolut ingenting att skriva här. Och till råga på eländet verkar jag dessutom ha mist min fantasi. Som exempel passar mitt förra inlägg att nämna. Där skrev jag om att fylla 30. Trots att denna icke så spektakulära händelse inträffade för ett år, tre månader och fem dagar sedan. Inspirationsbrist per definition.
 

Ibland funderar jag på att ta en titt på gamla email. Det fanns en period då jag varje dag skrev långa, händelserika email till alla möjliga och omöjliga personer. Och eftersom min källa av ämnen att skriva om tydligen sinat, kanske det bästa vore att krypa till korset och börja plocka i lådan för bättre begagnat.

Titta nu på föregående mening. I brist på substans är den fylld av en radda klyschor, som om det på något sätt skulle omvandla detta inlägg från att vara gnälligt, bedövande tråkigt och neggo till att bli inspirerande, roligt och intressant.

Patetiskt.

För exakt ett år och tre månader sedan hände det där man aldrig trodde skulle inträffa när man var sorglös tonåring. Jag talar om att fylla 30.

Numer är jag till och med 30 plus.

30 plus 457 dagar.

Det borde inte ha kommit som en så stor överraskning. Jag menar man blir äldre. När jag var tretton så var jag trots allt det i bara 366 dagar (det var skottår det året). Egentligen inte ens så länge förresten, för på den tiden blev man TRETTONOCHETTHALVT någonstans halvvägs. Men äldre blev man (till sin stora glädje). Och följaktligen borde jag kunnat räkna ut att jag skulle bli fjorton, femton, 23, och 30 år. Men det förstod jag inte, jag skulle komma att bli den första evighetstonåringen i världshistorien! Trodde jag!

Men jag blev 30. Och 30 plus.

Jag är dock fortfarande ungdom. I min mammas ögon alltså. I en trettonårings ögon är jag troligtvis snarare tantig och töntig än ung och underbar. Nåja, trettonåringen kommer också att passera 30-strecket. Närmare bestämt om ca 2500 dagar.

Moahahahahaha!

Det går trender i allt. Internet är inget undantag.

Jag har tagit eller tar fortfarande aktiv del av följande internetfenomen:

Hotmail (ett flertal konton)
Spraydate
Flera egna hemsidor
Diverse olika forum
Yahoos webmail
Email via Outlook 
Bloggar (2 stycken)
Facebook.

Följande är fortfarande aktivt:

Två hotmailkonton
Email via Outlook
Ett forum
Facebook
En hemsida (uppdateras sällan och då oftast av sambon).

Och nu ska jag försöka ta mig tid att blogga. Igen.

Ändå undrar jag hur jag ska få tid att göra mer "saker jag vill göra"- läsa böcker, måla, fika och luncha i goda vänners lag, kolla matnyttiga, kulturella och politiskt korrekta TV-program (skräp-TV tycks det finnas oändligt med tid till), laga ordentlig mat, umgås med familjen både kvantitativt och kvalitativt.

Och så borde man väl hinna jobba någon gång i framtiden också. För närvarande hänger jag mig åt studier, d.v.s. när jag inte surfar (det tar tid att läsa email, foruminlägg och administrera facebook), kollar på TV eller gör något annat onödigt.

Kan man grunda sin pensionspremie på det jobb man lovar att ha någon annan gång, t.ex. i sitt nästa liv?