Köpte mjölk i närlivsen idag, när butiksinnehavaren frågade "var jag hade den lille".  "På dagis" sa jag. Meningsutbytet fortsatte med frågan om hur gammal den lille är nu, vilket jag svarade "21 månader" på. Bakom mig stod en synnerligen överförfriskad kvinna i 45-årsåldern, med hängbuk och famnen full av varor som hon med jämna mellanrum fumlade i golvet. Hon avlyssnade min och butiksinnehavarens konversation, och när vi tystnade sa hon glatt (och sluddrande) "Nämen, har du en så liten".

Eftersom analysera tillhör mina vanliga sysselsättningar, gick jag därifrån med huvudet fyllt av ointressanta frågor; Vad menade hon? Varför ställde hon den frågan? Vad ville hon veta? Vad ville hon uppnå?

Alternativen jag kan tänka mig är:

1)      Hon tyckte jag såg ut att vara i hennes egen ålder och tyckte det var udda att ha ett så litet barn då.

2)      Hon tyckte jag såg så ung ut att hon inte kunde förstå att en så ung kvinna överhuvudtaget har barn.

3)      Hon var så påverkad att hon egentligen inte funderade närmare över vad hon egentligen trodde, utan ville bara delta i min och butiksinnehavarens samtal.

4)      Hon ville ta kontakt med mig, gå och ta en fika och bli polare forever and ever.

Min personliga förhoppning är alternativ nr 2, men något (intelligens? Erfarenhet?) säger mig att hon i själva verket drabbats av ett infall i enlighet med nr 3. Om nr 1 är anledningen till frågan, bör hon nog skaffa glasögon alternativt gå en kurs i ämnet "självinsikt". Och nr 4 hoppas nog vare sig hon eller jag på...