den sarkastiska generationen
Okej, mina preferenser sträcker sig till mina morföräldrar. Men jag tror det finns fler än dem. De där som uppfostrades till att vara nöjda med det man har och får. Mormor och morfar är nöjda med allt. Kunde inte få det bättre. Allt fungerar, åtminstone tillräckligt bra. Aldrig behöver man köpa nytt.
Varför klaga, man kunde ju vara enbent, döv och huvudlös liksom.
De är nöjda. Eller så nöjer de sig.
Här är två exempel:
Ex 1) Varje dag kommer hemtjänsten hem med middagsmaten. Maten består genomgående av: potatis med skinn (nej, inte med skal, SKINN), sås med skinn och kött med skinn (jag vet inte vad andra tycker, men jag anser att djur med skinn ska stå i en hage eller springa i skogen, inte ligga på en tallrik).
Och mormor och morfar är förstås nöjda. Maten är SÅ god. Hm. Ja, det var ju skolmaten också, och den hade skinn den med. Eller hur var det nu?
Ex 2) Varje vecka kommer hemtjänsten och städar. Mormor och morfar har t o m betalat extra för utökad städning. Och trots det så dansar råttorna på bordet. Dammråttorna alltså. Toalettstolen vandrar snart ut ur huset själv p g a vanskötsel och flugorna har bytt bostad sedan länge till något inte fullt så hälsovådligt (de nämnde att de flyttat till ICA:s köttdisk).
Men mormor och morfar är förstås nöjda. Kunde inte få det bättre. Käkar maten direkt på golvet (lite skit rensar magen). Eller det sista var lögn. Men de tycker säkert golvet duger fint åt dem. De är helt enkelt nöjda.
Jag skulle aldrig vara så nöjd. Jag tror knappt någon i min generation kommer nöja sig på det sättet. Vi är helt enkelt inte uppfostrade så. Vi är uppfostrade till negativism och sarkasm (det är bara att surfa runt lite i bloggosfären och spana in attityden hos de populäraste bloggarna: inte många får läsare av att hylla livet).
Så när mina morföräldrar sitter där vid matbordet med sin skinntäckta mat och hänfört utropar:
- ÅH, det här var VERKLIGEN gott!...
...så kommer jag och min man i motsvarande situation, när den dagen kommer, muttra:
- Jaha, det här var ju gott... VERKLIGEN...
He he, annars tycker jag det är mest gnäll på den äldre generationen.
Jo, en del gnäller ju onekligen, t.ex. klassikern om att det var bättre förr o.s.v. Och många gnäller ju p.g.a. demens, som ju bidrar till en hel del gaggighet.
Men väldigt många uppfostrades ändå till att vara nöjda (åtminstone utåt sett), säkert delvis för att de hade en helt annan ekonomisk situation än idag, och framförallt beträffande maten.
Jag uppfattar det nog mer som att dammråttorna ligger kvar när synen börjar skumma och minnet blir kortare osv. Kan det ha med den fysiska åldern? Kanske inte smaklökarna hos dem är var de en gång var? Men jag måste säga att jag själv är typen som aldrig klagade på skolmaten. Jag kommer nog gilla hemtjänstens mat när den dagen kommer. Bara jag kan få utan kött, så är jag nöjd. ;-)
Det är en begåvning att vara nöjd, och sann mot sig själv. Jag tror att det är där som det fallerar. Det är därför jag inte är nöjd, för då är jag inte sann. Det är väl tragiskt? Var mormor sann när hon sa att det var gott? Morfar var det helt säkert.
Risken är stor att vi blir som våra föräldrar, generation efter generation. Men inte längtar jag efter potatis och sås med skinn. Fast bara jag slipper Värmlandskorv...!
